Adam Cwejman (LUF)

Ibland tar man sig tiden att skriva riktigt långa repliker. Jag är verkligen inte den som duckar för en ordentlig debatt på ett intressant tema. Men när jag läser Aftonbladets ledarbloggs reaktion på min och Tino Sanandajis artikel i GP om liberal klassanalys kommer jag inte på så mycket att skriva. Ingvar Persson verkar förvirrad:

De tycker i stället - om jag förstår dem rätt - att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker

Mitt enda svar till Persson är: nej, du har inte förstått rätt. Persson verkar göra mycket i sitt inlägg. Stapla finurliga metaforer, misstolka och göra sig lustig. Allt förutom att faktiskt försöka förstå det vi skriver, eller ens anstränga sig. Ibland bråkar man för sakens skull, men när debattmotståndaren låter som Persson är det nog bäst att avstå. För både min och Perssons skull.

Den långa och numera ganska trötta debatt som inleddes med Bengt Ohlssons artikel på DN kultur har till slut utmynnat till en metadebatt. Uppföljaren var Svelands artikel där Breivik introducerades som grepp, dvs smeta Breivik på den svenska högern. Mycket smetade har ägt rum men ganska lite av substans. Det verkar räcka med att behandla samma ämnesområden (mångkultur, migration, identitetspolitik, feminism) idag och inte vara vänster för att buntas ihop till ett stort och omfattande högerkollektiv där allt mellan Mussolini, Bo Lundgren och Djingis Khan ryms.

Eftersom debatten är så tom på substans var det bra att någon skrev om hur debatten förs. Samtalet punkteras och avslutas därmed förtjänstfullt av Gina Gustavsson:

Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.

Oavsett om man menar att dagens svenska högern står i Breiviks skugga och myser eller inte vore det schysst om debatten fördes sakligt. Att som Åsa Linderborg mena att i princip alla förutom hon och hennes moraliskt högstående omgivning är rasistiska medlöpare är bara tröttsamt. Det är inte längre ett samtal utan en vit vägg av oljud. Mitt förslag är att vi slutar fäkta mot emotionella väderkvarnar och återgår till att diskutera intressanta politiska frågor, komma med lösningar och debattera dessa.

Skriver i GP om en liberal klassanalys tillsammans med Tino Sanandaji:

Vi borde våga ge liberal klasskamp en chans. Det behövs åter en kunskapsskola som kompenserar för brister i hemmet, och omfördelningspolitik måste utformas på ett sätt som gör att arbete inte straffas. Genom bättre entreprenörsklimat kan fler nya företagare ta sig fram. Liberaler borde våga föra fram sitt egen klassanalys, ärlig och fri från förlegade ideologiska tyglar.

Temat är aktuellt av en rad anledningar. Diskussionerna om klassafarin och klasskamp återkommer ofta. Samtidigt upplever nog många liberaler och konservativa samt ickesocialister i allmänhet att det existerar en viktig problemformulering i klassperspektiv. Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg på temat där jag varnade för att spela på klassmotsättningar.

I den bok jag just nu håller på att skriva färdig och som utkommer i höst tar jag upp problemet med roller, ideal och identitet. Även om temat är etnicitet och rasism finns det kopplingar till klassfrågan.

En av mina huvudpoänger är att kollektivistiska indelningar av olika typer lätt kan internaliseras och reproduceras av individer. Dvs att man köper en indelning i kollektiv som sedan blir självförstärkande. Det innebär inte att man kan lyfta sig i skosnörena och lämna en klass eller kollektiv indelning.

Men en liberal målsättning måste vara att dels inse att människor föds in i en rad kollektiv som varken är frivilliga eller alltid särskild önskvärda, men även se till att människor får möjligheten att fritt röra sig mellan grupper. Det kan handla om social mobilitet, dvs att man lämnar en bakgrund genom fria val, det kan även handla om det sociologen Mary C Waters skrivit om, "ethnic options", dvs att människor ges valet att själva definiera sig.

Skriver tillsammans med ett stort gäng Folkpartikommunalpolitiker om ungdomsavtal:

Alliansregeringens reformer inom skolan är en central grundbult för att på sikt ge unga bättre förutsättningar att lyckas på arbetsmarknaden. Men vi måste också skapa fler vägar till arbete för unga som inte har arbetslivserfarenhet och fullgod yrkesutbildning. Alliansregeringen har bland annat introducerat lärlingsutbildningar inom ramen för gymnasieskolan.

Ungdomsavtal inom välfärdsområdet är ytterligare ett sätt att se till att unga som har svårt att konkurrera om jobben får chansen att lära sig ett yrke. Samtidigt ger det kommuner och landsting möjligheten att anställa helt oprövade kort som annars sannolikt inte hade fått något jobb. Därför lägger Folkpartiet nu förslag i minst 27 kommuner runt om i Sverige för att införa särskilda ungdomsavtal.

Förebilden är det ungdomsavtal som IF Metall och arbetsgivarna tidigare har kommit överens om. Tanken är att unga ska slussas in på arbetsmarknaden genom att under en viss tid få en anställning, 75 procent av den kollektivavtalsenliga lönen, handledning och utbildning. Efter den perioden, när man har mer kompetens i bagaget, är det önskvärt att de unga får fasta jobb med kollektivavtalsenliga löner som alla andra.

Läs gärna hela här.

Skriver i senaste numret av Axess om Östeuropa och på vilket sätt regionen både drabbats oerhört hårt av finanskrisen men också återhämtat sig oerhört snabbt. Jag försöker förstå beroendet av Västeuropa man hamnat i men också den särpräglade väg politiskt och ekonomiskt man valt i många länder.

Tyvärr läser man sällan om Östeuropa, kanske någon skräckreportage från Ungern. Förståelsen för regionen är liten och jag kan ibland tycka att man tittar för lite på utvecklingen i exempelvis Polen och Estland, båda länder med en oerhört liberal ekonomi som klarat sig mycket bra i finanskrisen kölvatten.

Artikeln ligger inte ute på nätet men kan läsas i både pappersversionen och läsplatteutgåvan av tidningen.

Frågan om EU:s finanspakt är inte enkel. Det är en fråga om vilka lösningar som lämpar sig för vilka problem. Skuldkrisen i Europa är långtifrån löst. Möjligen är finanspakten ett steg i rätt riktning.

Helt oavsett hur man ställer sig i frågan om finanspakten, om den behövs eller är rätt lösning, är det vettigt att argumentera på ett sansat sätt. Tyvärr måste jag säga att min partikamrat, Carl B Hamilton gör allt annat än att argumentera sansat eller klokt på DN Debatt idag.

Hamilton använder Wallenbergs namn elva gånger i artikeln. För att argumentera för finanspakten och för att anklaga sina motståndare för att inte agera i Wallenbergs anda. Att inte agera heroiskt, att svika Wallenbergs ideal och att inbjuda till ett Europa som Wallenberg genom sin gärning sökte bekämpa.

Att använda sig av döda personer i detta syfte är tveksamt. Att använda Wallenberg som ett slagträ i en viktig diskussion om det europeiska samarbetet är än mer tveksamt. Och mycket intellektuellt ohederligt. Vi vet inte vad Wallenberg skulle säga om finanspakten. Att göra Wallenberg till ett slagträ i en politisk fråga på detta sätt är inte värdigt Folkpartiet.

Kanske måste man också vara öppen för att det finns sätt att värna det europeiska samarbetet och gemenskapen som inte ligger i linje med vad Hamilton menar är den enda vägen. Att skrämma med andra världskriget när någon inte delas ens åsikter i frågor om skuldsanering är inte bara oklokt, det minimerar chanserna för en konstruktiv EU-debatt i Sverige.

En av de främsta anledningarna till att jag valde Folkpartiet var den idealistiska men också verklighetsanknutna europavurmen. Att kämpa för ett välfungerande, demokratiskt och konstruktivt europasamarbete är en fundamental byggsten i partiets historia och nutid. Men vi ska göra det med kloka medel. Inte med låga argument, misstänkliggöranden och opportun felanvändning av en av det moderna Sveriges främsta hjältar.